Daily Archives: 11 december, 2011

Mitt mål – Luciapokalen 2011

Här kommer den – äntligen – min version av Luciapokalen 2011,  i särklass det mest surrealistiska jag varit med om !!

Klockan ringer 07.00 och jag finner till min förvåning att jag har sovit riktigt gott trots att jag legat under ett duntäcke iklädd i tjocka strumpor och underställ med benen högt –  känner mig utvilad. Utvilad och stinker gammal socka!!! 🙁 Förutom att jag har legat och svettats under natten så den här brun-utan-sol-sprayen luktar inte hallon… Eue de Odör…Duscha är ju uteslutet, inte ens en raggardusch. Koncept – se ut som en skitkorv och lukta som en också! Mysig sport det här !

Idag är det alltså dags – dagen jag har räknat ner sen i mitten av juni då jag tog beslutet att fullfölja mitt mål.

Det mest spännande med att vakna denna morgon, förutom själva tävlingen, är att se hur kroppen reagerat på den sk ”tömningen”. För det är inte förrän på själva tävlingsdagen som man ser resultatet.
Och resultatet var bra 🙂 Med mina amatörögon så var det bra i alla fall 🙂

Efter ca 30 minuter av hysteriskat kladdande med smink i badrummet kom Helen och hämtade mig. Hon ryggade något när hon såg mig…och vem skulle inte göra det – jag var ju HELT orange/brun i ansiktet, mager som en skrika och såg ut som en dragqueeen på ögonen!! Att jag fick till det överhuvudtaget förvånade mig – jag som normalt tror att ögonskuggan biter mig om jag använder det!
Fint va?! 😉

Vi tog väskorna och väl framme vid mässan var det bara att hitta en plats och gå till solspraykön – en lager till. Vid det här laget kändes det inte ett dugg konstigt att strippa helt naken i väntan på att få gå in i tältet, hälsa igenkännande på spraykillen och småprata lite. Man får inte vara pryd här inte!

Sprayad och klar var det bara att vänta vid vårt lilla bo, med min fina lilla maskot jag fick av Helen dagen innan <3
Kikar runt lite på alla dom oranga tjejerna, det är första gången som jag ser dom som jag kommer tävla mot. Jag som tidigare inte har brytt mig börjar genast bry mig och mina tävlingsnerver spelar mig ett spratt.

Tar lite aprikoser – mycket kalium i aprikoser som ska hjälpa mot ev kramp på scen. Jag är inte ett dugg hungrig, inte ens törstig – bara förväntansfull. Att få tag i rent kalium funkar inte och är dessutom farligt att ”bara ta” – vill det sig illa kan man få hjärtarytmi. Nog för att jag kan göra mycket för konsten och mina mål men inte äventyra min hälsa på det sättet. Jag tackar Sandra, läkare och kollega på World Class, för att hon gav mig den informationen!! (och med vissa hjärt”defekter” i släkten passar jag mig extra…)

Helen boostar och pumpar mig med sån energi och samtidigt ett helt beundransvärt lugn – jag är SÅ nöjd med att hon är min coach backstage!!!! Simply the best!!!! Att ha nån fladdrig nervös coach en dag som denna, en som bara springer omkring , kikar runt och som mer ser om sitt eget  ”nätverk”  än den som ska coachas hade inte bara gjort mig mer nervös utan också fyllt mig med negativ energi. Helen är lugnt som en filbunke, hon kommer med uppmuntrande ord rätt som det är utan att man ber om det, hon har järnkoll på klockan, pejlar runt utan att  tappa fokus på det hon ska – dvs mig.
Kände mig som en riktig diva  – Helen , törstig! Det kommer en flaska vatten. Helen – jag är nervös! Det kommer uppmuntrande ord. Helen – jag måste kissa ! Toabeskrivningen kom på stubben. Kort och gott – järnkoll!!
Ehhh det där med kissnödig – helt ärligt; hur jag kunde känna mig kissnödig efter att inte ha druckit på över 12 timmar är för mig en gåta.
Men jag VET att jag inte ska äta aprikoser för det gillar inte min mage. NEVER EVER AGAIN – ZIP ZERO NADA APRIKOSER!  Jisses – min mage levde rövare 🙁 Verkligen smart att testa aprikoser just den här dagen! SKITsmart!!!
Hmm inget att göra – tar några riskakor för att få ordning på den. Två travello slinker ner också. Suck…
Men humöret är på topp – vi fnissar och skrattar, vi har roligt (var det inte det som var just poängen med allt?! Att ha kul!!)  
Min telefon plingar till med jämna mellanrum – mina fina supportrar är på plats i publiken 🙂 Anna, Åsa, Stefan , Syster Yster, Kusin Vitamin och hennes sambo Ronny – Vilka vänner! Tar sig till Göteborg för att stötta en egentligen helt vansinnig idé! *skrattar*

Vid det här laget har man börjat ”känna” tjejerna runtomkring, man har genast fått syn på några som man tror det kommer gå riktigt bra för. Jag krymper…men hallå – vad har jag att komma med egentligen?! *nervös*
Det närmar sig start…
Det närmar sig ……..GODIS!!!!


 IIiiuuuu vilka hennagula händer!! (och dom stinker!!! )

Det är fjärilar i magen och det är rätt komiskt att se alla dessa superslimmade kroppar stå och äta chips, riskakor med nutella eller honung på, godis etc. Alla laddar olika och det finns egentligen inget rätt eller fel eftersom alla reagerar olika. Första gången är ett test.
En del tycker inte att riskakor funkar, en del äter bara lite torr kyckling – som sagt olika! Att någon överhuvudtaget skulle ifrågasätta vad nån annan stoppar i sig vore högst korkat eftersom man inte har en aning om hur tömningen är genomförd eller hur just dennes kropp fungerar.
Jag har fått riktig experthjälp av Maria Carlswärd Ahlberg med min tömning och uppladdning.  En process som är både fysiskt och psykiskt påfrestande, som kräver noggranhet och precision. Maria gav mig exakt det som behövdes – en noggrant genomräknat schema, exakta tidpunkter och framförallt enkelt att följa. Om man som jag gör det här ”vid sidan av” mitt ordninarie jobb så krävs att man får tag i någon som förstår sig på hur det är att jobba mer än heltid OCH deffa/tömma.

Tillbaka till GODISET!
Dessvärre äter jag  inte så många – villl ju inte att magen ska svälla..den platta lilla magen med så fina rutor 🙂 Fattar ni – magrutor?! Jag är en 41 årig tvåbarnsmamma med rutor på magen !!! Ok men va fan – skit i tävlingen – jag har rutor!!! hahaha – fånigt ja – men jävligt coolt!!!
Men med tanke på att tömningen gick så bra så var det inte så konstigt att dom tittade fram – min fettprocent var nere runt 9 eller under. Vikten landade till slut på 52. Smal – ja. Mager – ja. Snygg – ja en del tycker nog det men om det såg speciellt sunt ut är väl tveksamt.
Sunt eller inte -jag är sjukt nöjd 😀 För jag har magrutor.
Undrar om jag ska ta och upprepa det en gång till – jo jag sa – jag har magrutor !!

Och sen är det dags att pumpa upp lite tryck i musklerna. Jag fryser och vill helst inte ta av mig helt. Sen är det ju så att jag har en issue med mina ben – jag har alltid avskytt mina ben och med alla som här små spättorna som springer omkring runtom mig med sina helt perfekta ben så fick mina allt hållas sig kvar i mina überfula byxor ett tag till, för säkerhetsskull behöll jag strumporna på också.

 Men efter ett par godisbitar till kom värmen och trycket i musklerna gjorde mig också varm så då åkte brallorna av också. Mera uppvärmning…

Rätt som det är så börjar dom ropa upp….gahhh!! Ok.. på med pumpsen. Helen piffar med håret lite, kollar bikinin en sista gång och så iväg..där står vi – alla vi magra muskulösa småtjejer (-163 cm är litet 😉 ) på rad i våra svarta pumps och svarta små bikinisar. En brasilianska skulle bli avis – våra är myyyycket mindre än deras hahaha! För att säkara att dom inte skär in i rumpan så limmas dom lite fint på skinkorna också. Att visa mer än halva skinkan är inte tillåtet, då blir man diskad.

Som ett gäng nervösa stephöns står vi och ”småpumpar” bakom draperiet på scenen i väntan på att ropas upp och gå ut. Helen har smitit ut i publiken. Jag är ensam. För första gången längs den här resan inser jag hur ensamt och tråkigt det här hade varit om ingen hade varit med mig till Göteborg. Tänker på min fina publik och ler lite för mig själv – blir varm i hjärtat och sträcker på mig. ”You can do this”…fast egentligen vill jag bara lägga benen på ryggen och dra därifrån.
Plötsligt står jag där i öppningen och hör mitt namn ”inte snubbla nu inte snubbla nu inte snubbla nu…” och just det ”le för i helvete – le!!”
Jag log – jag gick ut – jag gick in i mål!

Jag är #8 från höger.
Ser Helen direkt – Hör Anna, Åsa och min syster ! Och jag leeeeeeeeer 😀
Och så hör jag min kusin…vart är hon…-jäkla strålkastare…jo men där är hon! Jag ler ännu mer.
Det är trångt, vi är 31 startande (tror jag) och det var ett jäkla flyttande på oss. Backa backa flytta till höger, backa ,flytta lite till…

Jag är här! På scen – I made it! Bäst att le lite till!
Tänker på Ace – min goa Sundsvall/maratonvän –  som publicerade en länk till Nause ”Made of”

 This is what I´m made of!
Tänker vidare på min resa…You can hate but never break me – this is what I’m made of
Svetten börjar rinna längs ryggen, strålkastarna värmer minst sagt. För någon som aldrig provat är det omöjligt att förstå hur jobbigt det är att stå och spänna sig på det här sättet under lång tid.
Vi var på scen i ca 45 min…
Poseringen fortsätter

Vi får gå upp 5 och 5 på linen och göra våra kvarts varv och visa upp oss från alla håll och kanter. Däremellen är det snällt att stå bakom och leeeeeee, spänna sig och leee ännu mer. Jag känner att trycket inte vill sig riktigt. Tappar ryggen. Hör Helen och spänner till.

Och så får vi gå ut bakom draperiet igen. Från uppblåsta leende små spättor till yra små stephöns igen 😉  31 st ska ner till 15 st som sen ska bedömmas ytterligare en gång och bli 6 st finalister.
Helen kommer inspringande – gud så skönt!!! Hon tycker det ser bra ut, jag har goda chanser. Vill jag ha nåt? Ja ..nu vill jag ha vatten!  Helen fixar.
Och så börjar dom rabbla nummer… jag har nummer 150. 
Men efter att ha ropat några på 140 och sen direkt till nummer 152 så var allt över. Som i ett trollslag.
Jaha – det var det. Ja – vad ska man säga. Ska vi dricka ett glas vin nu :D?!

Några nyfikna backstage frågar hur det känns och jag kan inte mer än rycka på axlarna. Ja – alltså det hade ju varit kul att komma vidare. Det hade varit fantastiskt att komma till final men helt ärligt – jag tagit mig till MITT MÅL; som var att stå på scen på Luciapokalen 2011 i en minimal bikini!

För alla var det inte samma – en del bröt verkligen ihop. En del var så rödgråtna back stage att jag helst skulle vilja gå fram och ge dom en stor kram och säga – kom igen; förstå vilket jobb du har lagt ner och var nöjd med det, det kommer en tävling nästa år!

Själv drack jag en hel del vatten och åt godis – jävligt nöjd med tillvaron. Ännu nöjdare blev jag när Helen kom in med en burk kakor från Helena – KÄRLEK!!!! Kaffekakor!!! Jag förvandlades till kakmonstret direkt!

Jag tror jag fick i mit 6-7 st på mindre än ett par minuter 🙂 Och så lite mer godis på det. Annars hade det varit smart att ta en resorb….

Vi bestämde oss för att ta några bilderi båda bikinisarna som ett minne. Hittade ett ställe med neutral bakgrund och när jag såg den här bilden så kan jag inte annat än känna mig NÖJD.

Under som förutsättningar jag haft och den korta tiden jag har hållt på så är jag supernöjd med mitt resultat och med min insats. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur resultatet hade blivit med rätt upplägg från början….men väljer att inte fokusera på det – det tar vi nästa år 😉
När vi håller på och fotar som bäst kommer en kille ut och frågar om jag kan tänka mig bli fotograferad för Body ( en tidning för er som inte är insatt i byggarsvängen 😉 )  Najs!!! 😀  Egoboosten fortsätter!
På med den blingade bikinin och sen var det bara att sätta igång…..ehhh… bara och bara…Det är ju inte så att jag brukar poseringsöva hemma eller titta på Top Model varje dag. Hur gör man det här?!?
Fotografen Seth var en störtskön kille så det hela gick riktigt bra till slut.

Vi packar i hop oss och ÄNTLIGEN kommer jag ut och får träffa mina nära och kära! Som får en smärre chock när dom ser mig , förutom Anna då som haft nöjet att både få se och lukta på mig det senaste dygnet (det inkluderar min risiga aprikosmage- jag lovar att inte äta fler sånna Anna!!! ) .
Åh fantastiskt!!! SÅ himla kul att ses och faktiskt höra hur deras upplevelse var!

Tar en taxi till hotellet, duschar och skrubbar skrubbar skrubbar mig länge och väl. Äter mer godis – gud så gott! Efter det TOKDÄCKAR jag i sängen och sover i drygt 1½ timme. När jag vaknar har jag fått sms från fotografen. Vi måste ta om bilderna, pga tekniska problem så gick dom första bilderna inte att rädda. Jaha – packar i hop mig i all hast, möte upp Helen backstage. Pratar med solspraykillarna och ser till att få mig en dusch igen. Den här gången är det inte tjejer som står i kön. Nej nu är det bara män där. Skit idet – av med kläderna och hopp in i tältet.
När jag står och torkar (fortfarande naken men jag orkar verkligen inte bry mig så jag står där tillsammans med ett gäng killar ) så får jag syn på en kille jag lärt känna genom mitt team MM Sports – Aron Persson men bara via internet så vi har aldrig träffats. Dock har Aron, precis som övriga inom MM Sports , stöttat mig otroligt mycket så jag går fram och hälsar. Vi står och småpratar lite innan jag går.
Just då slår det mig hur absurt hela den här situationen är. Där står vi – har aldrig träffats- spritt språngande nakna och diskuterar hur diet, deff, tömning och tävling gått precis som om vi stått ute på torget fullt påklädda. Galet…hahaha!

Möte upp med Seth igen. *garvar* Jaha – då var det dags igen. Den här gången har jag mina fans med mig

Lite olja på kroppen… det händer saker som jag har noll koll på men rätt kul – gör mig fin bara 😉

 

Det var en riktigt rolig upplevelse! Så om jag inte kom till final fick jag i alla fall användning av min blingade bikini från Glam till några riktigt fina bilder 🙂
Reslutatet av dom får båda jag och ni vänta på  – men vi tog några egna som iaf visar bikinin. Det bästa med att ta om korten var att alla kakor, godis, vatten och sömn gjort att jag hade riktigt bra tryck i musklerna – damn , det skulle jag ju haft timmar innan….. nästa gång 😉
 

 Så var det hela över – jag fick äntligen tillfälle att TACKA dom som hjälpt mig fram och verkligen FIRA.

och så blev jag firad!!! En väldoftande tvål och kräm kunde jag verkligen behöva efter att ha luktat gammal svettig socka i över ett dygn !!

Skrubbad och klar var det dags för GOD middag tillsammans med fler supportrar ! Hela Lok&Motion gänget var med på Hereford Beefstouw. Underbart att få ge Mari Lax den där stora kramen som vi bara levererat i cyberspace dom senaste månaderna ! Skåla med Helen – något vi bara pratat om men inte gjort sen i april. Min härliga ”gamla” vän/kollega/granne Nelli  och min kusin med sambo – Sussi och Ronny.
Och min ”särbo”, BFF  och riktigt äkta vän – Anna –  som ALLTID finns där oavsett vad!
En perfekt avslutning på en perfekt resa och ett vansinnigt spännande och roligt mål!!!

Och nog för att kvällen blev perfekt- ni som följt mig på resan vet vad jag längtat efter mest….FILMJÖLK!!!! 
 
Vi åt frukost i över en timme…GUD så gott det var!!!

 

 

 

Nu har det gått en vecka – ovanstående erfarenhet känns som ett minne blott. Kroppen håller på att återhämta sig och jag har börjat köra klasser igen.
ALDRIG någonsin kunde jag tro att intresset var så stort som det faktiskt har varit att följa mig – ni alla härliga kunder på Worldclass – jag blir SÅ rörd av er omtanke! Av ert intresse och framförallt av er GLÄDJE!!!!
Det har varit en underbar vecka på gymet – att få träffa er alla igen! Att få ta emot era grattis, alla kramar och er hunger av intresse att få veta hur det har gått. Det här LÅÅÅÅÅÅÅÅNGA inlägget är helt dedikerat till er.
I torsdags fick jag en sån fin och speciell Grattis-present av Oscar att jag fortfarande ler och känner en enorm tacksamhet. Vad mer kunde vara passande en ett par hemvävda grytlappar!! Jag som önskat mig i julklapp! 🙂

Mina goa vänner Sarah och Thompa ser till att jag börjar dofta gott igen efter snuskduschen 🙂

 

Det här har varit en extremt rolig upplevelse! Jag är nöjd med resultatet, jag kommer försöka bibehålla formen men inte ligga på extrema minus 10% kroppsfett men inte gå upp till 28% som jag började på i januari. Men förändringar och förbättringar triggar mig – kanske mer än själva tävlingsmomentet. Tävlingsmomententet är bara ett verktyg för ATT förändringen ska ske.
Men mer om förändringar vid nästa inlägg.
Nu ska jag snickra i hop receptet på Ingefärskakor till er 🙂

TACK  är egentligen ett för tamt ord men det enda jag kan ge er här. Ni har givit mig så mycket under det här året – jag kommer fortsätta ge er upplevelser på gymet och på bloggen.

Love life!!!

Kramar