Kungsholmen runt – en halvmara

Det här med tid är verkligen ett fenomen – den går alltid för snabbt när man har ont om den och den sniglar sig fram när man längtar efter något!
Det är väl som att säga ”snart”… jag gör det sen eller jag kommer snart… Definiera snart tack?
Snart för mig är inom en halvtimme medans  för andra uppenbarligen är upp till flera timmar…

I mitt fall har det varit VÄLDIGT ont om tid på sistone och väldigt mycket sjukdomar 🙁
Så mycket sjuk som jag har varit under våren har jag sällan varit – jag hoppas det vänder med den härliga vårvärme som infunnit sig.

I och med alla sjukdommar har jag varken kunnat träna som jag planerat eller kunnat fullfölja min diet heller, det är ingen ide att dieta när man är dålig, det bara drar ut på tiden.
I tisdags, 1 maj vart det äntligen dags, ingen chans att smita nu för nu jäklar ska om inte annat sommarformen toppas.
Och det har gått riktigt bra, min coach Helen har lagt upp ett bra schema för mig, enkelt att följa.

Men så kom ju mitt första mål för iår under denna vecka då… Kungsholmen Runt – en halvmara.
Inte alls speciellt upplagd, jag känner mig tung i kroppen, har inte hunnit löpträna som jag velat ochinte hunnit med ett enda långpass innan loppet.
Lördagens ätardag fick bytas ut till fredag istället.
Tryckte i mig 6 st Delizie med både ost och god sås samt pizzabröd – avslutade kvällen med hysteriskt mycket smågodis och somnade i soffan. Rickard väckte mig vid tolv och vi gick och la oss, somnade om direkt.
Vaknade efter sammanlagd 11 timmars sömn – lovely!
Började dagen med att äta upp det andra pizzabrödet och en kopp te. Drog en proteinpannkaka och en kopp kaffe på det. Därefter sippade jag Vitargo fram till start.

När jag satt och fixad iordning min Spotifylista kom nervositeten. Jag blir alltid nervös. Jag och min STORA käft – varför kan jag inte vara som andra normala och bara anmäla mig till ett lopp? Nej jag måste anmäla mig till ett lopp och sätta upp KRAV på mig själv, babbla om mina krav till höger och vänster också….morr…jag ångrar mig…Jag är så nervös så jag kan spy.

Nervositeten släpper lite när jag kommer på plats. Möter upp min goa farbror Stefan som hämtat ut min nummerlapp åt mig. Möter upp Anna och Vanessa.
Börjar småjogga lite i parken, känns ok. Jag undrar om jag har tagit för lite kläder, amatör som man är…Tänk om jag fryser i kortärmat och 3/4 ben byxor…dom flesta andra har långbent och långärmat på sig… ska jag byta?
Louise ord klingar i öronen ”man ska ha så lätt på sig som möjligt” – kläderna jag har satt på mig får vara kvar.
Uppvärmingsjoggen känns ok, kroppen känna ok. Försöker andas lungt.

Kommer till startfållan, stämningen är på topp och jag får tillbaka den där härliga känslan man har när man ska springa lopp…känslan var nästan som min första mara 🙂
Så går starten , jag blir lite förvånad att man springer Norr Mälarstrand mot Statshuset, helt fel varv för mig. Förra gången kom man från Statshuset och sprang mot Rålis i mål. Ja ja det går nog bra det här med. Det är MYCKET folk, det är säkert 3 ggr mer folk den här gången än när jag startade sist. Löpning har verkligen fått ett uppswing.

Benen känns BRA, flåset känns riktigt bra. Jag håller ett jämt och bra tempo på 6 min/km under hela första milen, vid 10 km stod min klocka  på 58 min.
Jag träffar på mamma, pappa, farbror Stefan, Åsa&Stefan och Linda längs vägen – igen så får jag den där marankänslan, vad roligt det här är!
12 km och det börjar kännas lite lätt i höfterna, sträcker på mig, stärker upp rygg mage och justerar löptekniken lite. Louise sa till mig sist att hon tycker jag springer lätt, jag försöker fokusera på det. Jag vet att när tekniken sitter så sparar jag benen från onödig mjölksyra. Smärtan i höfterna försvann.

Jag är inte nämnvärt andfådd, min kondis är det verkligen inget fel på!
Vid 15 km så börjar det göra mer än ont i vänster vad, häger ljumske säger åt mig att inte springa utan stanna. Min vilja säger shut the f*ck up! Jag SKA i mål och jag ska helst i mål under 2 timmar (förra gången sprang jag på 2.02).

Vid 17 km är jag nära Rålis men vet också att jag har backarna kvar. Hur fan tänkte man när man la banan och fixade till dom enda riktiga backarna i slutet!?
Parken vid Fredhäll är för mig inte lika vacker längre. Det var ren och skär vilja som tog mig fram. Jag hade bestämt mig under första varvet att öka tempot när jag kommit ur den hur ont det än skulle göra. Och ont gjorde det, min vad protesterade högljutt -jag ignorerade. När jag kommer ner till Rålis igen är det 1 km kvar, hur gärna jag än vill så kan jag inte öka.
Mina supportrar står där längs kanten och skriker. Rundar äntligen av och springer in i parken igen och får syn på Anna och Vanessa (som nöjde sig med ett varv) och det gav en liten extra knuff.
Tyvärr så ballade min klocka ur (jäkla ifån!) så jag fick ingen tid själv. Men när jag kollade på km-tiden dom sista km så ser det rätt hoppfullt ut 🙂
Anna mötte upp efter loppen, stretchade och pratade. Det är ju just det här som är så roligt, före och eftersnacket.  Fick samtal av coach Louise som sprang in på 1.38 – grymt jobbat!!!
Resultatet kommer på webben imorgon – det är bara att vänta på det. Jag håller tummarna för att det är under 2 timmar men ärligt talat så tror jag inte att det gick. Under tiden slappar jag i soffan med kärleken och njuter av att jag tyckte det var så KUL att springa lopp igen! :

3 Responses to Kungsholmen runt – en halvmara

  1. Duktiga du! Många kramar från Åsa & Lennart 😉

  2. Hallå!
    Ge dig en stor klapp på axeln för att du tog dig runt och inte gav upp. Du slog ju dessutom förra årets tid med sämre förberedelse innan. Det kan ju bara betyda att du höjt din lägstanivå 😉
    Tack för underhållande läsning!
    kram

    • motivationsbloggen.se

      Tack fina vännen!!! Känns rätt ok ändå. Muskelbristning i vaden bara 🙁 grrrr så nu blir det ingen löpning på ett tag men desto mer styrka 😀
      KRAMAR

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *