En tyngre dag än väntat

En oväntat tung dag och ändå inte …

Och lite märkligt kanske att jag efter så lång tid skriver om något så privat som en begravning. Men kanske är det just det som krävdes för att jag skulle skriva – ett behov av att ventilera…..ventilera med mig själv.

Idag har vi begravt min morfar. Det första folk omkring mig säger är ”Beklagar sorgen” – det är omtänksamt och vänligt. Jag å min sida har nog betett mig rätt iskallt och skakat på axlarna mest och sagt ”vi var inte särskilt nära”. Och det var vi inte heller, inte i vuxen ålder. Av oss kusiner var nog ändå min kusin Sussi , dom hade en speciell relation precis som jag hade en med min mormor.

Utan att gå in djupare på detaljer så kan man summera det följande: Mormor och morfar skilde sig när jag var 18-19 ish (minns faktiskt inte så noga) . För att raljera lite så hann väl inte morfar bädda sin egna säng innan han hittade sin nya kärring. I början så försökte jag hålla kontakten med honom och åkte rätt ofta till Enköping och hälsade på. Fram till den dagen som kärringen började snacka skit om min mamma, efter det åkte jag aldrig tillbaka. Spiken i kistan sattes väl den gången som han för första gången skulle komma till mig och äta middag, jag var nyseparerad och mina barn 2 och 4 år gamla). Inte nog med att vi fick vänta med middagen då dom kom 45 min försent, när dom väl dök upp så skulle dom inte äta helt plötsligt för dom hade bråttom hem. Morfar åt pliktskyldigt en väldigt snabb middag, kärringen stod i hallen och tog inte av sig skorna ens. Efter det har vi hörts en gång per telefon, ett samtal på 8 minuter var allt under 13 år. Inga samtal när man fyller år, inga julkort ingenting. Han har inte ens varit hemma hos mig där jag bor idag sen just 13 år tillbaka.

Efter en tids sjukdom så somnade morfar. Vad var skillnaden från när han levde? Ingen för mig. Bara ett konstaterande att han fysiskt inte finns längre.

Min morfar lämnade 4 barn, 8 barnbarn och 12 barnbarnsbarn. Av oss alla så var inga barnbarnsbarn med idag vilket tydligt visar den dåliga relationen var med dom flesta av oss. När vi begravde mormor var alla med, alla, och där ett av barnbarnsbarnen, sjöng på begravningen.
Hur kan det bli så här?
Ja det är givet att det är inte ens fel att två träter, det krävs två för att dansa etc etc. Min morfar var ingen stark man som stod upp för sig. Något jag inte förstod när det blev sånt ”fuzz” över att mormor och morfar skilt sig och han träffat en ny. So what..? Life goes on var väl min tanke då så jag behöll kontakten. Men när kärringen började snacka skit om min mamma, om min älskade mormor och morfar satt tyst, kärringen fick mala på och försöka ”få över mig” på sin sida så slutade jag åka dit. Hade samma sak hänt idag, med det verbala ( bitvis bitchiga) och mer trygga ”jag” som jag är idag, så hade jag nog sagt några väl valda ord tillbaka till dom båda. Eller nej, jag hade nog inte ens brytt mig om att välja några ord, jag hade nog idiotförklarat kärringen om hon nu var så jävla dum så att hon satt och snacka skit om min mamma!
Min mamma, min trygghet, den som funnits bredvid mig hela mitt liv och vem fan är hon som understår sig att säga något ont om henne?

Det räcker med att träffa min mamma en gång för att förstå att hon är snällheten personifierad, omtanken känner inga gränser, det finns inget ont i min mamma. Hon är tom så snäll så att även om någon så elak som denna kärring trampar på henne så skulle hon inte säga något – hon tycker inte det är värt energin. Det har visat sig under åren hur denna kärring styrt min morfar med järnhand, hur beränsat hans liv var. Att han inte ens fick gå ner i garaget mot slutet. Om hon hade fått bestämma helt och hållet så skulle han inte ha kontakt med någon av oss – var kärringen svartsjuk? Kan man verkligen vara det när man är över 80 år (hon är en bra bit över 90 nu) ??? Patetiskt kan jag tycka. Men jag kan tycka det är lika patetiskt att man inte står upp för sin familj, att man efter att ha regelbunden kontakt i över 20 år med sina barnbarn bara…knappt ingenting. Nu var det några i släkten som aldrig gav sig och som faktiskt fanns vid hans sida när han somnade, jag är glad för både hans och min kusins skull att hon var med honom till slutet för hon hade en speciell plats i hans hjärta och han i hennes.

Min spontana tanke var att inte gå på denna begravning, varför skulle jag det? Vi hade ingen relation. Och den sista människan jag vill träffa är ju den där kärringen, jag har över 20 år av ilska över henne och helt ärligt – TÄNK om min touretteshjärna får spel när jag ser henne!!! Gud vet vad som skulle flyga ur min mun då och det vette fasen om jag skulle få syndernas förlåtelse i kyrkan då ens.

Jag och min syster åkte till Enköping idag av en anledning – för att stötta vår mamma och så här i efterhand känns det riktigt bra men samtidigt väldigt märkligt.
I detta lilla kapell stod kistan i mitten och på varje sida om kistan stod stolar. Där satt vi hela släkten och sörjde vår morfar/farfar, pappa på ena sidan. På andra sidan satt Kärringen och hela deras familj, halva kapellet var fyllt med folk jag inte kände igen, folk som min morfar spenderat dom senaste 25 åren med, som en hög stenansikten. Inte en min. Varken kärringen eller hennes döttrar. Nu säger jag inte att alla behöver böla ögonen ur sig på en begravning men nog tycker jag det är lite märkligt att man efter 25 år under samma tak inte ens visar någonting ? Om man nu ställt sånna krav på närhet och tillgänglighet av en man – känner man ingenting? I min egna lilla analys drog jag bara slutsatsen att hon visade ända in i slutet vilken otrolig egoistisk kärring hon är. Det hela har under alla år bara handlat om henne, och ja… morfar var svag och inte stod upp för sin sak (det är alla dom detaljer som jag valt att inte skriva ner…)
Och jag vet att jag säkert låter bitter och barnslig i mitt tänkande men jag kan faktiskt inte önska henne något gott, det finns inget gott i henne vilket hon visat upprepade gånger i handling och ord.
Nu är hon ensam.

20140919_115656Min morfar har somnat. Han är begraven. Jag kände honom som min glada, sociala, högljudda morfar under mina första 20 år. Jag kände honom precis så som han ser ut på bilden. Min morfar hade humor, jag minns att han ofta skrattade. Jag minns hur hans käkar allt ”knäppte” när han åt. Jag minns alla promenader med hundarna. Jag minns hans vågiga hår. Jag minns den julen då det snöade så mycket och han var tvungen att åka ut och ploga, han jobbade på vägverket (och mormor fick vara tomte!) .
Hos mormor och morfar fanns aldrig papper att rita på, man fick rita med bläckpennor och rutat papper vid köksbordet. Inne i finrummet fick man bara vara när det var finmiddag. Jag minns när alla vuxna satt och spelade Alfapet och vi barn satt och ritade, läste eller gosade med Kaja och Kråka (morfars ögonstenar, två västgötaspetsar) .

Men det slog mig när jag var på väg hem idag vad jag har med mig mest från min morfar; passionen att baka!
Min morfar bakade dom mest oslagbara drömmarna! Ni vet dom där som bara smälter i munnen, smular sönder och som ja…bara är som en dröm! Mandelkubbar var en annan favorit. Dock envisades han med att göra en ambrosiakaka med sån där bittra apelsinskal bitar på – det var ju ingen höjdare när man var liten. Ett jäkla pillande med att få bort dom där bitarna så bara glasyren var kvar. Morfar prenumererade på Året Runt och varje gång jag var hos dom så plöjde jag dessa tidningar och hittade nya recept. Det var ju bättre än vilket skvaller som helst!!!
Jag tror morfar blivit rätt glad om han visste att Frida bakar så mycket och att hon bakar just drömmar 🙂

 

20140919_115359Förutom våra namn stod de passande orden:
Tack för lyckliga barndomsminnen
Sov gott morfar, nu har du fått frid –  imorgon ska jag baka drömmar!
 

 

7 Responses to En tyngre dag än väntat

  1. Åh vad fint skrivet Ulrica, jag fällde en liten tår. Kram Lena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *