Vad ska man göra när alla superlativen tar slut?

Får väl se om det blir mer struktur på det här inlägget…skeptisk eftersom jag har en förmåga att sväva iväg åt både höger och vänster 😉

Ang gårdagens inlägg så funderade jag lite mer på vad det var somhände, och vad som hänt under hela hösten egentligen. Det har varit några riktigt spännande veckor/månader med Legionen och då jag valde att investera en hel del i mig själv har jag haft förmånen att träffa Kenny (Kapten) regelbundet också. Det har visat sig vara mer än bara träning då Kenny fokuserar otroligt mycket på helheten. Inte bara träningen och maten men också sömnen och den mentala sinnesstämningen.

Jag är så enormt tacksam för den feedback jag får från honom och för varje gång vi tränat så känner jag mig så himla bra! 🙂  Jag känner mig förvisso jättebra när jag instruerat en bra klass, en sån där när man riktigt ser att alla hänger med eller när medlemmarna spontant bara ropar ut i salen. Får gåshud. Det är en obeskrivlig tillfredställelse för mig och en lycka att få höra någon medlem berätta om sina framgångar, att dom hittade kontakten med musklerna, att dom känner sig nöjda med sin prestation eller (det som känns absolut skönast!) – ”det är nog det tuffaste spinningpass jag någonsin kört” – poesi för mina öron 😀

Men i min instruktörsroll så är det samtidigt det jag är där för att göra; leverera en upplevelse, en stämning, att få dom som är där att ge det mesta. Man kan tro att det är rätt lätt att stå där framme och samtidigt få sin egna träning men njjaaaae – funkar inte riktigt så. När jag instruerar kommer jag på andra plats, det är inte för min skull jag är där och det viktigaste ligger inte i min träning utan att leverera och se till att andra får ut 100% av det dom faktiskt betalar för att få ta del av. Så därför är mina tider med Kenny extra viktiga för mig. Därför är min egna styrketräning så otroligt viktig för att jag ska hålla rent fysiskt och mentalt.

trainerFör hur konstigt kanske i en del öron låter så brister självkänslan ibland, man tvivlar på sig själv och sin förmåga. Hamnar i bekvämlighetszonen och resultaten uteblir. Lägg på lite stress i vardagen och yrkeslivet på det också så behövs det inte mycket för att gå sönder. Så många gånger som jag har tvivlat på mig själv när jag kör mina böjpass. När Kenny lagt på vikter och jag svimmar nästan av skräck – ”killen är ju galen, ser han inte att mina ben inte är gjorda för det där?” Men av någon anledning så tvivlar jag aldrig när jag lyfter av stången, känner tyngden, sätter båltrycket och böjer. Jag trodde aldrig när jag började med den här resan att jag så kontrollerat skulle kunna böja och äga 70 kg som jag gör idag. Det är ju fasen mer än vad jag väger! 😀 Ett av mina mål med Legionen har varit att kunna böja och marka (marklyft) på 100 kg – tresiffrigt är lite respekt (hell no…. det är förbannat coolt, det är sanningen 😉 ! )

Men även om den här mentala och fysiska resan har lärt mig mycket om mig själv och jag har vuxit under hösten, hmm ja även på bredden, och även fast vikten i sig är rätt oviktig så fick min våg frispel i höstas, men det mer pga stress och jäklig dålig mat än utebliven träning, det blir ett annat inlägg om det 😉 , så har jag ändå inte haft någon lust att dela med mig som jag gjort tidigare. Jag har knappt lagt ut några inlägg på min FB sida heller mer än bilder. Och så fort jag har loggat in på sociala medier som FB och Instagram så har jag bara blivit så trött. Trött på alla oändliga superlativ.

Visst jag köper det att man delar med sig av sin glädje och i vissa fall eufori över vissa händelser. Och jag köper att det är enormt mycket roligare att läsa om roliga händelser än gnäll över vardagstristess. Men handen på hjärtat – är livet verkligen så jävla fullt av superlativ VARJE dag?? Jag har kommit på mig själv att bli lika irriterad på detta missbruk av att dagligen ”träffa den bästa” som folk blir på mig som är rätt vass på särskrivning.

Faktum är att bara en kan vara bäst. Singularis kan vara bäst.
Främst, nummer ett, kunnigast, finast, mest fördelaktig, lämpligast – alla synonymer med bäst.
Om någon är glad så finns det någon som är gladare men det finns en som är gladast. Det finns inte fler som är gladast. Eller …ja kanske delad första plats hmm …
Jag raljerar lite det förstår ni va?

Givetvis kan man vara bäst utifrån varje enskild händelse eller person. Men för mig svämmade det över och glädjen, den eufori jag själv kände över framförallt mina klasser på Worldclass Vällingby, som är det som ger mig energi VARJE gång (det finns faktiskt inte ett enda pass som jag gått därifrån och känt mig tömd på energi), kände jag bara att det finns inget att säga, det finns inga ord för det är redan fullt av så mycket superlativ att vad jag än skriver så kommer det bara låta patetiskt. Missförstå mig rätt nu – självklart ska man dela med sig av sin glädje över det man själv känner, det är givetvis upp till var och en att uttrycka sig utifrån sina egna känslor. Det jag beskriver är bara min egna känsla och jag är medveten om att jag själv kanske inte varit direkt mottaglig för andras eufori men ärligt talat det blir lite ”vargen kommer” över det hela.

BästasteJag tänker så här; om någon skriver ”du är bäst” till dig precis som denna någon skriver ”du är bäst” på vartenda inlägg du lägger upp och på alla andra inlägg denna någon kommenterar – skulle du verkligen känna att den personen genuint tycker att du är bäst? Skulle du verkligen ta till dig av det till slut? Personligen höll jag på att spy av allt ”bästaste” – just det ordet, but please……vilken vuxen människa använder sig av ett ord som uppenbarligen kommer ur en barnamun?!

Visst kan man ha i stort sett samma känsla för ex olika klasser och händelser. Och visst använder jag mig också av ordet bäst många gånger. Men om jag skulle skriva att jag träffade bästa gänget på Worldclass Vällingby 5 ggr/v och du var med alla 5 ggr/v – skulle du ta mig på allvar av ordets innebörd? Bästa kollegorna är annars också vanligt förekommande. Jovisst, jag har fantastiskt bra kollegor på jobbet. Och det är ju lyckosamt om man trivs med sina kollegor, ligger på min top 5 över viktiga parametrar för att trivas på jobbet. Men om man tänker efter, bästa kollegorna, vad betyder det? Okej om man arbetar på en mindre arbetsplats med en handfull anställda kanske det är en sak, man känner varandra på ett annat sätt, men när en bekant tex har en aw med ”bästa kollegorna” och man vet att företaget har över 100 anställda, kanske tom närmare 1000 anställda, så har jag lite svårt att ta in om denna person verkligen tycker att alla 100 är bästa kollegor. Fast å andra sidan…alla kanske är bäst men en av dom är bästaste… ? 😉

Kapten Kenny säger aldrig till mig att jag är bäst. Det ordet behöver inte användas för att jag ska få känslan av att vara bäst utifrån mig själv. Och det är viktigast för mig 🙂

Over and out bästaste läsare !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *