Vad var det som hände egentligen?

Vad var det som hände egentligen ?

 

Först, i somras, så var det dags igen. Diet, tävlingsfokus och pepp inför min tredje tävling. Sen blev det tyst. Tävlingen ställdes in. Inga nya inlägg. Fortsatt tyst.

Jag kan faktiskt inte svara på exakt vad det var som hände.
Jo givetvis finns ett svar varför jag inte tävlade och det mest för att jag inte fick ihop det med min vardag. Till skillnad från vissa andra som hoppar på det här fitnessjippot så var jag inte, och är fortfarande inte, beredd att ge upp min karriär och det arbete som faktiskt bringar en inkomst och inte bara innebär massa kostnader. Min självkänsla hade nog knappast blivit stärkt av att bli ombedd att sluta pga mitt dietande även om jag rent visuellt hade haft en kropp som många beundrade (vem fan bryr sig om ett sexpack på magen om man inte har råd att handla vettig mat typ… ).
Nu har jag ju ingen man som skulle kunna kliva in och försörja mig medans jag helt egoistiskt satsade bara på mig själv utan en tanke på om det skulle göra att jag kunde försöja mig och mina barn.  Men om jag hade det hade jag tänkt annorlunda?
Nä knappast troligt det heller, även om man är lika i sitt äktenskap och det är självklart att man supportar varandra känner jag nog ett större ansvar själv som individ än att inte tänka längre än på mig själv och mitt nätverk i en pytteliten ankdam.

Dom tidigare tävlingarna har varit roliga att ta sig fram emot. Dietandet har skapat en kreativitet i mitt kök som aldrig förr. Styrketräningen varit rolig och något som jag gjort för mig själv.
Det var annorlunda den här gången.
Lite började det redan på min lilla boot camp i Karlskrona hos kära coach Helen och Tobias och jag fick testa cross fit för första gången. Dessa fysiska utmaningar som fullkomligt tar slut på en , jag älskar’t! Jag längtade efter spinningen…
Men någon spinning skulle jag ju inte köra under hösten, åtminstone inte mina egna 75 min spinningklasser, för det funkar inte i hop med dieten. För lång träning med för hög puls i samband med en hård diet är en dålig kombo.

Med mycket på jobbet, inte få träna det jag ville, dålig inspiration i köket så maten smakade skit redan i mun så kändes ALLT tråkigt.
Det skapade en stress i mig som gjorde  att vikten gick upp i stället för ner. Jag var konstant trött och jag vart jävligt sur.

Jag har under mina tidigare dieter aldrig varit speciellt förtjust i att diskutera hur jag ligger till, om jag ligger i fas, hur det går, om det är jobbigt etc etc etc mest för att det skapar en stress i mig. Men sen också för att det angår ingen, det angår bara mig och min coach. Det är hon, Helen, och bara hon som haft kontroll på mig och den enda som jag kännt att jag orkat prata med just för att vi inte behöver prata så mycket, hon förstår ändå. Vårt samarbete har alltid varit klockrent, ingen av oss behöver komplicera saker så mycket. Vi kan ses efter 6 månader och fullkomligt njuta av att bara sitta tysta i soffan och titta på matprogram, gå en promenad, småprata lite om ditt och datt (som är så långt i från tränign och diet det kan bli) och det har jag uppskattat enormt mycket.
Jag fixar liksom inte den här insnöade mentaliteten som oftast infinner sig. Det blir för mycket och jag blir bara trött och less.

I juli så fick jag kontakt med Kenny Dahlström via hans Facebook sida Strävan. Jag skrev ett inlägg om det i somras också. Han kom att betyda mycket också när jag under hösten velade och försökte slå knut på mig själv genom att hinna ALLT fastän det var helt orimligt även för en duracell att få ihop det.
Det är klart att jag har ångrat mig några gånger. Känslan av att vara  i total oform som jag tycker jag har varit i har knappast muntrat upp mig. Nu låter det som att det varit en total katastrof men nej inte riktigt så men långt ifrån där jag själv ville vara och jag var på något sätt besviken på mig själv.

Den besvikelsen vände den 1 november då jag började köra Kennys upplägg Legion Strävan 2014. Hans koncept att leda en trupp om 30 personer, online, genom en sluten FB grupp under 17 veckor för att hitta balans mellan träning och kost.
Jag skulle kunna skriva löpmeter om denna resa som nu närmar sig sitt slut.
Men det som jag vill lyfta fram främst är den mentala resa det inneburit för mig. Att äntligen släppa det visuella och fokusera på en stark och välfungerande kropp. Att formen faktiskt inte försvinner om man äter  våfflor en lördag. Att hitta den balans mellan kost och träning har varit den största vinsten.  Den andra vinsten är dom fantastiska människor som varite med på resan, vi har lyckats bygga upp en rym sammanhållning fastän många av oss aldrig har träffats och en del kommer jag kanske aldrig träffa men det känns ändå som att vi ses flera gånger i veckan tack vare denna grupp!

Nu har balansen infunnit sig dock har inte min drömform infunnit sig men jag känner ingen stress över det. Jag känner mig inte missnöjd med mig själv. Jag känner mig stolt. Jag är enormt stolt över dom resultat jag har presterat hittills och det är inte slut än !

Den 1 april drar  nästa Legion igång och jag kommer vara med. Vi är nog flera från 2014 truppen som kommer vara med nästa sväng också.  Keep you posted 😉 !

Men har man ingen tävling så ser man till att fylla tiden med annat. Som typ en jäkla massa pass 😀
Det här med att jag skulle dra ner på pass i veckan sket sig ju fullkomligt. Men det går ju inte att ta bort något som är roligt.
Äntligen har jag förenats med mitt torsdagsteam fast numera ses vi på måndagsklubben.
Tisdagarna är det 2*GRIT med gritpuman Anna.
Onsdag morgon är det GRIT
Torsdag – då var det spinning igen RPM
Lördagen – Bodypump och CX Worx

Fredag och söndag är vilodagar, bland bara fredagar.

Men så hade vi det där med jobbet igen. Min roll har förändrats lite så jag kommer resa mer än tidigare och har jag märkt inte lirar så bra med att ha pass så gott som varje dag. Det är inte riktigt min grej att vicka bort mina klasser. Det är ju det som ger mig energi!

Hmmm jag vet inte vart det här inlägget ska sluta i riktigt, vet inte riktigt vad jag ville få fram. Tror jag sätter punkt och säger – hej, välkommen tillbaka, försök nu att göra lite fler inlägg Ulrica 😉

Kram i cyber!

7 Responses to Vad var det som hände egentligen?

  1. Katarina Gosch-Wåhlander

    Ulrica, tycker att du är fantastisk. Lyssna till ditt hjärta och följ den väg som du känner dig trygg med. Man ska göra det som man mår bra av. Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *